Ertappad

Jag ler fortfarande när jag tänker på vad som hände igår....

Som vanligt ringde jag till Kalle och frågade vad han behövde från affären.Det är aldrig några större förändringar på shoppinglistan utan det vanliga,mjölk,bröd,en korvbit  o.s.v o.s.v

I vanliga fall brukar jag säga vilken tid jag kommer och lämnar inköpen men av nån anledning blev det inte så igår.....Handlandet gick fort så jag var tillbaka ovanligt tidigt...Plingar,som överenskommet, två gånger på dörrklockan och går in!

Och vad får jag se?! I köket står Kalle! Rak som en fura står han där.....uppe på en stol! Han letar efter nåt i det översta köksskåpet! "Nä men Kalle...står du däääär" sa jag med minst sagt höjda ögonbryn! Gamla karln rodnade som en nyförälskad tonåring! Öronen blev glödande illröda...Ertappad!

Nu hör det till saken att jag redan vet att han kan mer än han visar så jag blev inte jätteförvånad utan mest oroad över vad som,trots det, kunde hänt! Klättra på stolar ska han nog inte ge sig på oavsett om han kan.
Fortfarande rodnande klev han ner och gick....nu haltande,fram till  köksbordet!

Jag låtsades som om det regnade vilket inte var särskilt svårt eftersom regnet öste ner utanför fönstret! Kalle harklade sig.....jag plockade tyst upp hans varor och väntade på nästa "drag"

Kalle: " Bara den jävla handen också blir bättre,hmmmm"
Jag: "Ja, benen tycks ju mirakulöst nog fungera..iaf. att klättra med"

Lång tystnad!

Kalle tittar förbi mig och ropar på katten......Pussiiii, kooooom!

Då kunde jag inte hålla honom på halster längre utan log så stort jag kunde och sa : Jag är JÄTTEGLAD att du blivit så mycket bättre och du behöver verkligen inte skämmas för att jag tog dig,så att säga, med "handen i kakburken"....

Kalle rodnar igen!

"Nu pratar vi...ordentligt" sa jag! Och så gjorde vi det.... Han om hur orolig han varit för att vi  inte ska komma mer om han talade om att kroppen blivit bättre och jag om att jag inte kommer dit bara för att "serva" honom utan för att jag tycker om honom som människa och gillar att hälsa på.

Jag påminde honom om åren innan han drabbades av stroken. Om hur fantastiskt snäll han alltid varit....Hur HAN otaliga gånger hjälpt oss när vi t.ex behövt bilskjuts.Hur han stuckit till mina barnbarn småsaker och godispengar!

Han har flera gånger sagt att han vill dö så vid slutet av samtalet  frågade jag honom om hur han mår psykiskt! "Vill du fortfarande dö"

Kalle med hög klar röst: "Näää...det har gått över"
Ett befriande skratt och så var den saken slutdiskuterad *Ler*

The End